Var i lördags på teater, Macbeth. För att vara ärlig fattade jag inte särskilt mycket av handlingen, jag kanske är dum, men så är det med det. Dock var det en scen som jag fastnade för eftersom att det är exakt så jag känner mig. De skulle äta middag och så börjar han skrika, blir arg fast också med någon slags förtvivlan. Han går utom synhåll för åskådarna och middagssällskapet och sätter sig på golvet och fortsätter skrika. Lady Macbeth säger till sällskapet att de ska sitta kvar som vanligt och samtala då det börjar kännas obekvämt när Macbeth är arg. Hon försöker lugna honom men det går inte och han blir mer vild för att sedan börja skratta, men slutar tvärt och återgår till att vara arg. Han gör så några gånger tills han liksom är klar, tills allt runnit ut ur honom. Det finns ingen frustration kvar i kroppen, den har långsamt runnit ut som het lava samtidigt som det känns som att det har gått hur snabbt som helst. Då vill han att middagen ska återgå men stämningen är förstörd. Nej det är inte sant. Förlåt det var inte meningen. Fast det var meningen och det var skönt jag skulle inte ha det ogjort men snälla låtsas som att det inte hände jag vill att det ska vara som det var innan. Varför gör jag som jag gör? Vart är min självkontroll? Frustrationen skyfflar undan självkontrollen så att den trängs och kvävs i ett hörn tills frustrationen är borta och självkontrollen kan andas igen. Varför. Varför förstör jag alltid. 

 

Det kliar i hela kroppen, jag vill ha sönder saker, bita i saker tills jag inte orkar mer och då är det klart. Då är det borta och sen kommer det dåliga samvetet. Varför sa jag så. Det var onödigt.